Fram till nu..

Vem är jag idag? Jo, en kvinna som fyller femtio om en månad.
Livet har hittills haft sina toppar och dalar, som sig bör. På vägen blev jag utmattad, kroppen skrek stopp! Kognetionen hakade upp sig och allt "det där". Jodå, så det har jag papper på. Roligare kan man ha. Meeeen, vad jag har lärt mig mycket av det!

Aldrig blir jag samma överduktiga människa igen, tack och gud ske pris för det!! Nu är jag så lagom så jag nästan somnar ibland..
Men jag har också kommit på hur jag ska göra när kraften tryter och kropp och sinne harklar sig högt, säger - Opp, opp, opp, sakta i backar nu hörrudu! Då "seglar jag in mitt livsskepp" i en vacker hamn, dockar där och lyssnar stilla till vågskvalp och måsskri.
När havet blir spegelblank lutar jag mig ut över relingen och ser min reflektion i ytan. Betraktar. Ler. Hon ler tillbaks, min bästa vän, hon som är jag. Vi blåser slängkyssar till varandra.

Så lever jag livet och livet med mig. Lär mig nytt. Upptäcker nya små öar i livets hav. Lyssnar inte längre på sjöväderprognosen utan låter istället väder och vind vara min överraskning.
Stöter jag på en grynna så tar jag det då. Nu är nu, och ingen annanstans vill jag vara!
Jag väljer varje dag att känna mig trygg, för det mår jag gott av. Om åskväder rullar in så vet jag av erfarenhet att det till sist måste maka på sig. Solen bryter så småningom igenom, det gör den alltid! Ibland med regnbågen som följeslagare. Makalöst vackert! Som livet självt.

Att fylla ett halvt sekel låter spännande, som att vara en smula antik. Inte illa!
Nu väntar skogen på mig! Så nu skuttar jag iväg på mina fyrtionioåriga tantben! Med mig tar jag min hund, min kikare och en röd toppluva, så jag inte blir misstagen för en älgko!!

Ulrika :)