Besök av vänligheten

Det knackar på dörren, utanför står vänligheten och ler. Hon kliver in och stänger dörren med försiktighet.
Hon har en flätad träkorg på armen. Hon ler snällt och visar mig med en mjuk gest in i köket.

Vänligheten tar upp två små fina moccakoppar ur korgen. Kopparna är vita med små blåklintsblå blommor på. Hon drar ut ena stolen och bjuder mig en plats.

Vänligheten har med sig rosa tulpaner och vit fresia, tulpananerna gnisslar hemtrevligt om stjälkarna när hon sätter dem i en vas. Hon ställer vasen på bordet. Vi sitter mittemot varandra, hon säger inte något, ändå talar hon med mig hela tiden. Vänliga ord, fina ord.

Vänligheten har vit pappeljottfrisyr och rosa läppstift, hon doftar gott av dammigt löspuder och laxrosa linne av finaste ull. Hennes hy är jämn och fin med vackra linjer, ögonen lugna men ändå fulla av liv och kärlek.
Hon ler så mjukt och häller upp kaffe.
Vi smuttar på kaffet i en tystnad som känns vilsam.

Vänligheten tar upp sin handväska från golvet, den är stor och brun med ett kraftigt knäppspänne på mitten, ett sånt som går från två håll du vet. Hon knäpper upp väskan och tar fram en brun pappersstrut med violkarameller. Hon räcker mig struten och nickar välmenande.
Karamellerna smakar underbart av barndom och glada minnen, smaken är violett.

Jag har så många frågor att ställa om allt, om livet, om det jag undrat så länge. Hon svarar med enkelhet, fortfarande utan att tala ett enda hörbart ord. Ändå förstår jag plötsligt allt.

Denna lilla visa kvinna , vänligheten, lyssnar på mig och ger mig så många kloka svar.
Hur länge vi talar vet jag inte. Vänligheten tycks ha ett outsinligt tålamod,. Kaffet smakar underbart och violkaramellerna tar som aldrig slut. Jag känner lycka och lugn.

Ett, tu, tre sitter jag där vid köksbordet och natten har blivit gryning. Vänligheten som satt där har gått...
För ett ögonblick tänker jag att alltsammans var en fin dröm. Men kaffekopparna står kvar, liksom vasen med tulpaner och vit fresia. Jag ler för mig själv och kramar min hand med en prasslig karamellstrut.

Jag gömmer detta vårat möte djup inne i mitt älskade hjärta och kryper lycklig ner i min säng medans solen stiger ännu en gång på den himmel som jag varje dag beundrar....


Ulrika **