Sällan vandrade stigar.

På sällan vandrade stigar har jag slagit in för att under en tid vara en solitär såsom Löjtantshjärtat.

På sällan vandrade stigar blåser det stundom en smula snålt, men det stärker mina stjälkar och gör mig härdig.

På sällan vandrade stigar finns ingen jäkt, bara vackra ljud och storheten i allt det lilla.

På sällan vandrade stigar dröjer jag gärna och kan låta mina tankar leka och nå ifatt mig.

På sällan vandrade stigar springer solens strålar med mjukhet och kärlek genom allt grenverk. Där sjunger fåglarna med frid i tonen och där finns ingen mätbar tid.

På sällan vandrade stigar blir natten aldrig skrämmande mörk, bara vilsamt lugn.

På sällan vandrade stigar kan jag stanna upp och betrakta en vacker liten sten, ta upp den i min hand, stänga mina ögon och känna kraften från den lilla stenen, ila ifrån min slutna handflata upp genom underarmen och in i mitt älskade hjärta, så att själva hjärtat ler.

På sällan vandrade stigar kan man inte äga något och inte heller ägas.

På sällan vandrade stigar är jag fri, precis som allt som där växer eller vistas. Där har allt en aning skarpare färger och en aning tydligare kontur, som stjärnorna om natten tex.

På sällan vandrade stigar har jag funnit en plats att hämta kraft, en plats att vila själen.Var och en som önskar vandra bort från vägen och slå in på sällan vandrade stigar, är fri att göra så. Att för en stund eller om så bara för ett ögonblick vandra i lugnt gemak och vänta in sin själ och tillsammans med  den, sin själ, strosa i ro på sällan vandrade stigar...

Ulrika